Den tidigare Rysslandskorren Anna-Lena Laurén kan vara drastisk på ett sätt som får en att skratta. I ett radioprogram berättade hon att ryssarna älskar Karlsson på taket för att han är så elak.

Det låter komiskt, men är också hemskt.

Vid ett annat tillfälle skrev eller berättade Laurén om en rysk mamma som var upprörd för att hennes barn behövde glasögon. Ett så svårt stigma var svaghet och sjukdom att man inte fick vara närsynt utan att man själv, eller ens föräldrar, skämdes för det.

Härifrån går en röd tråd tillbaka till de sovjetiska soldater som hellre tog livet av sig än återvände hem som krymplingar. Och man undrar varför såren från den tiden aldrig har läkt.

Det fallna imperiet av Martin Kragh beskriver vad som hände i Ryssland efter Sovjetunionens fall, inte minst hur drömmen om ett bättre liv som många närde kom på skam. Rikedomarna i de statliga bolag som såldes ut kom aldrig medborgarna till del, utan hamnade genom fulspel i fickorna på ett fåtal.

”Roffkapitalism” är ett ord som Martin Kragh träffande använder för att beskriva det.

Kragh har blivit ett bekant ansikte i tv-rutan sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Jag har hela tiden gillat hans lugna framtoning och behärskade sätt att beskriva världsläget, så jag såg fram emot att läsa boken.

Det är också den enda bok jag läst som är utgiven på förlaget Fri Tanke.

Det fallna imperiet handlar om Putins väg till makten och de politiska processer som ledde landet allt längre in på en icke-demokratisk väg. Martin Kragh beskriver hur det kom sig att den ryska ledningen förkastade den liberala världsordningen och bit för bit skalade bort de egna medborgarnas frihet.

Kraghs högtravande stil underlättar inte förståelsen för historiska skeenden som är nog så komplicerade ändå. Det största problemet är dock inte stilen, utan de rena språkfelen.

Av nyfikenhet läste jag några recensioner av boken för att se om fler har noterat det.

Ja, Jesper Högström beklagar sig i DN över författarens bruk av anglicismer som ”toxisk” och ”sömlös”. Tora Lane påpekar i Aftonbladet att Kragh förväxlar ”paradoxer” med ”oxymoroner”. Men faktum är att boken sida upp och sida ner kryllar av syftningsfel, ord som inte finns eller används i fel bemärkelse, ofullständiga meningar, felaktig kommatering och engelsk grammatik förklädd till svenska.

Det kan man ju kritisera Kragh för, men vilken professionell lektör som helst skulle ha krävt en korrigering av texten innan den gick i tryck.

Varför så inte har skett på Fri Tanke – ett förlag som vill vara en arena för vetenskap, kultur, filosofi och idédebatt – är en bra fråga.

Hos mig dör läsglädjen redan ett par kapitel in i berättelsen, när Kragh för tjugonde gången använder ordet ”därvid” fast han menar ”därför”, ”därtill” eller något helt annat.

Fri Tanke har en del att bevisa innan jag köper en bok av dem igen. Att anlita en ambitiös korrekturläsare vore en bra början.