I DN (3/3) beskriver Anna-Lena Laurén en växande ukrainsk kritik mot Zelenskyj efter ordväxlingen i Vita huset och det stoppade amerikanska biståndet.

”Zelenskyj hade en enda uppgift: att återuppliva dialogen och säkra stödet från USA”, menade till exempel den politiske rivalen Porosjenkos före detta pressekreterare Iryna Herasjtjenko.

Kritiken mot Zelenskyj påminde mig om en delkurs i etik på religionsundervisningen i gymnasiet, där vi som slutuppgift fick ta ställning till ett påhittat men verklighetstroget dilemma:

Låt säga att man är svensk statsminister under andra världskriget och har lyckats knäcka tyskarnas krypterade meddelanden. Man får nu veta att de tänker bomba ett brittiskt sjukhus med hundratals dödsoffer att vänta.

Ska man som svensk statsminister varna den brittiska regeringen för rädda människoliv, eller hålla tyst för att inte röja, och därmed förlora, sitt säkerhetsmässiga överläge gentemot mot tyskarna?

Med en konsekvensetisk hållning utgår man från de konkreta följderna av ett beslut. Förmodligen väljer man då att varsko britterna för att undvika död och lidande. De flesta av mina klasskamrater argumenterade för detta.

Men, invände jag, föreställ er en statsminister som säger: ”Jag kommer att försvara mitt land efter bästa förmåga, men i valet mellan svenska intressen och det brittiska folket så går det brittiska folket före.”

Hur många svenskar skulle välja en sådan statsminister i skuggan av ett världskrig?

Jag argumenterade pliktetiskt att statsministern visserligen ska rädda människoliv i den mån han kan, men i sin roll som högsta ansvarig för landet är han skyldig att sätta svenska intressen först. Därför bör han fortsatt hålla avlyssningen hemlig för den svenska försvarsförmågans skull.

Hur hade jag själv agerat? Kanske genom att rädda britterna – och sedan avgå.

Sin största plikt som ledare uppfyllde Zelenskyj när han stannade kvar i Kiev efter invasionen. Enligt min uppfattning, som jag delar med många, har han därefter fortsatt att handla med nationens och den fria världens bästa för ögonen.

Så gjorde han även i Vita huset i fredags, ledd av sin plikt- och konsekvensetik som oftast är en och samma sak. Problemet är att Trump och Vance saknar etik över huvud taget, och med en sådan motpart hjälper det inte vad man gör.

FOTNOT. Enligt en opinionsundersökning från Kievs internationella sociologiinstitut KIIS, publicerad i GP 7/3, har det ukrainska stödet för Zelenskyj ökat från 57 till 67 procent efter ordväxlingen i Vita huset.