Jag får väl uttrycka mig på jobbet nu för tiden. Hemma hinner jag inte, för där spelar jag dragspel när tiden räcker till, och vid midnatt slocknar jag i sängen utan att känna mig redo för ännu en dag.

Jag skulle berätta hur jag hamnade på den här terminalen, och hur min tillvaro råkade utforma sig så här. Jag förstår det rätt bra nu när jag har lärt mig mer om min högkänslighet, som jag tydligen delar med 20 procent av befolkningen, fast jag tvivlar på att mer än en bråkdel av dem präglas lika djupt av det.

Men det finns också annat som behöver komma på pränt, tankar om vardagens trivialiteter, och detta har oftast företräde om än det låter bakvänt. Det lilla konkurrerar ut det stora på något sätt.

Jag glömmer mina arbetsuppgifter emellanåt, glömmer att påminna en kollega som ska laga en trasig maskin. Dagen därpå har han gjort det ändå, och buntbanden kan åter surras kring paketen som vi packar i vårt lilla rum. Mejlen i inkorgen är inte många och de flesta har Marcus redan läst innan jag upptäcker dem.

Kanske är det som min vän från språkutbildningen sa: ”Du har det för bra, det är därför du har fastnat.”

Men det är inte bra att dö inombords. Min kropp kommer att lukta av ruttnande kött.

Att färre kvinnor skaffar barn, vilket har debatterats rätt flitigt det senaste halvåret, känns sunt med tanke på omständigheterna. Jag vill tro att det är en reaktion mot mänsklighetens beslut att köra oss rätt ner i avgrunden.

”Jag tror inte att folk plötsligt inte vill ha barn längre. Det har nog att göra med hur världen ser ut i dag med alla klimatproblem och alla krig och allt som pågår”, säger till exempel förskolläraren Stella Pereira till DN.

Kan de inskränkta gubbarnas välde få ett slut på detta sätt, genom en kvinnlig protest? Som ett alternativ till den sexstrejk som Aristofanes beskrev i Lysistrate år 411 f. Kr?

Det finns väl inte mycket hopp om att artificiell intelligens ska göra världen bättre, även om det är en möjlig väg att gå. Men medan orosmolnen hopar sig får ChatGPT ännu vara ett bollplank och en tröst, om än det döljer sig ett monster inuti den smickrande förpackningen.

För min egen del hoppas jag att det kommande decenniet ska gå i uppriktighetens tecken. Jag vill få leva på ett sätt som passar mig själv, efter att ha ägnat de första vuxenåren åt ett vilset sökande och de andra åt allt som behövde bli gjort.