Jag står på terminalen och undrar om det är en lättnad som drar in över mig. Jag känner nämligen att det främsta och enda viktiga med mitt skrivande är att jag själv gillar det.

Allt annat – i synnerhet vad jag ska göra med mina texter – är sekundärt. Kanske borde jag ha tagit till mig det synsättet för tjugofem år sedan, kanske har mitt förnuft gjort det för länge sedan.

Men ack, dessa känslor.

”Det är bara känslor”, sa en psykolog till mig. ”Die Gefühl ist alles”, sa Goethe.

Ja, nu är det som det är, och jag får stå här och se dum ut i ytterligare en halvtimme innan det är dags att gå hem. Jag brukar göra det på eftermiddagarna. Inte bara för att jag är trött, utan också för att det finns så lite att göra. Vilket jag såklart är tacksam för.

Det kanske är de första gråa skäggstråna som har fått mig på bättre tankar. Jag upptäckte dem i det ovårdade semesterskägget för en månad sedan. En sorg, naturligtvis. Vem fan vill bli gråhårig.

När chocken lagt sig landade jag ändå i det ljusa. Jag kan komma att trivas med mitt gråa skägg, se bra ut i det. Men en påminnelse om döden är det förstås. Och att man måste fokusera på det viktiga fram till dess.

Optimistiskt räknat har jag levt blott halva mitt liv, ett i stora delar lyckligt liv tack vare mitt medfödda intresse. Jag är nämligen intresserad. Min klassföreståndare sa det också: ”Om du fortsätter vara intresserad så kommer det gå bra för dig.”

Och här står jag på en terminal och längtar efter att få åka hem, förtjust i tanken att den kvarstående hälften av mitt liv kan bli ännu bättre.

Jag skänker i dag 200 kr till UNHCR. Det behövs mer än någonsin, faktiskt. Det är kanske bistånd man ska ägna sig åt. Inte nödvändigtvis ekonomiskt. Det finns mycket annat att ge bort, sitt blod till exempel. Mer konkret än så blir det väl inte.

Jag var på väg att ge bort mitt blod i Malmö en gång. Men jag var tvehågsen och ovillig att gå i god för alla de där sexuellt överförbara sjukdomarna som man absolut inte fick ha. Tydligen måste man vara Jungfru Maria för att få ge sitt blod. Inte bara snäll och gudfruktig utan framför allt olegad.

Vilket jag nästan var. Men nära skjuter ingen hare.

Nu däremot kan jag ge massor av blod. Åderlåt mig, ta allt jag äger och har. Det är så många som behöver det bättre.

Så känner jag även med pengar, förresten. Är det inte bara vulgärt att ha en hög lön? Vad ska man använda stålarna till annat än att tjäna det moderna tidevarvets gud som konsumtionssamhället är.

Nej, vet ni vad. Nu åker jag till mina föräldrar för att hämta plommon.