Jag hade lagt min mobil på en pocketbok med vikta pärmar i natt. Efter en vibrerande notis trillade den ner bakom sängen och väckte mig två timmar för tidigt.
Men jag kunde somna om, trött som jag var.
I en debattartikel i DN skriver biståndsministern Benjamin Dousa att han känner sig ”emotionellt påverkad” och ”utknuffad” efter att ha läst sverigedemokraten Jessica Stegruds omsusade inlägg. Dousa nämner inte att han själv har fått uppdraget som minister för att han tillsammans med Moderaterna tog makten genom samarbete med ett rasistiskt parti.
Att Vänsterpartiet, Socieldemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet vägrar samarbeta med Jimmie Åkesson beror på att de inte tolererar sådant som Benjamin Dousa, Parisa Liljestrand med flera utsätts för. De, eller vi, vill inte ha ett sådant Sverige. Vi vill ha ett öppet och solidariskt land där människor slipper bedömas efter härkomst. Att Sverige har blivit råare, mer inskränkt och främlingsfientligt, bär Dousas parti ett tungt ansvar för. Till dess medlemmar och representanter borde han rikta sin text mer än till någon annan.
”Det är inte i första hand min huvudvärk”, var statsministerns kommentar till att Stegrud degraderat hans partikamrat till ”en perser”. En bekväm hållning förstås. Om Åkesson skulle heila på öppen gata, vore det inte heller en huvudvärk? Eller var går gränsen? Finns det ett läge där samröre med sverigedemokrater faktiskt övergår i bristande vandel?
För många har den gränsen alltid funnits och aldrig varit aktuell att överträda.
I går kväll var det som om jag förflyttades till det förra seklets yngsta år. Jag läste dagstidningar från 1903 då sommaren lät vänta på sig. Den 19 april drog ett oväder med stormstyrka in över landet. Snön föll tungt, i Lund 20 cm, i Nyköping 30 cm.
”Ett ganska rikligt snöfall inträffade härstädes natten till måndagen, och hafva vi för närvarande ett klingande slädföre”, stod det i en dagstidning i Arvika.
Ett klingande slädföre. Vacker formulering som jag aldrig hört förut. Men det visar sig vara ett välkänt uttryck från förr som användes av Zacharias Topelius med flera gamla författare.
Ordet före betyder enligt SAOB ”egenskaper (hos snö) som bestämmer glidmöjligheterna”.
Enligt ChatGPT syftar uttrycket på ”det typiska före när snön har blivit så hårdpackad, blank och frusen att en släde glider lätt över ytan – och dessutom ger ifrån sig ett klingande, nästan sjungande ljud från medarna. Det är alltså både en beskrivning av ett underlag och av ljudupplevelsen.”
Troligen, menar ChatGPT, ”är det ett folkligt uttryck som plockats upp av författare och skribenter. Det klingande ljudet från medar mot isigt snöföre är lätt att känna igen för den som upplevt det, och det är högst sannolikt därifrån bilden föds.”
Min morfars morbror Anders Gustaf Olsson hade begett sig hem till sina föräldrar för att dö den våren, lungsjuk som han var. Han avled den 19 april 1903.
Men tidningarna hade inte plats för ett lungsjukt fattighjons hädanfärd. Däremot för snöstorm och poesi.
Jag valde rätt helg att resa norrut. Gårdagens bilfärd var regnig men färgerna över viken i kväll slår det mesta. Jag vet bara inte vad jag ska göra av skönheten. Jag blir rastlös, nästan olycklig inför ett vackert landskap. Men också tacksam att se och leva.
Hela inlägget skrivet på mobilen.
uttryck 
Lämna en kommentar