Jag läser Henrik Arnstads Den förbannade optimisten (2023) om Ernst Wigforss som var svensk finansminister för hundra år sedan.

Man får minnas att jorden då som nu välvdes av regntunga skyar och att Wigforss var en av dem lyckades vända bekymmer till möjligheter. I dag är det svårt att finna makthavare som ens försöker; det skulle väl vara inom Miljöpartiet om man får tro dagens ledare i DN: ”Det är uppfriskande att ett (1!) av åtta partier väljer en annan väg än att försöka flåsa ikapp samtiden.”

Jag hinner något så ovanligt som en kopp kaffe medan jag läser boken före läggdags. Har bara tagit mig några sidor in men ser fram emot vad som ligger framför mig. Det är här jag vill vara. I texterna, i samhällsanalysen. Inte på en paketterminal där jag bara gör vad jag måste för att tjäna mina pengar.

Att vara på en plats där man inte känner någon egentlig samhörighet – där samtalen rör sig på en helt annan våglängd än ens egen – kan kännas som att gå omkring med en tyst hemlighet. Du bär på din inre värld av språk, toner och reflektioner, medan omgivningen kanske rör sig i ett mer praktiskt, ordlöst tempo.

Ja, det är så som chattboten formulerar det. Inte för att jag vet vad ett ”ordlöst tempo” är, men det är något annat än vad jag står för. Det är pissigt, det är mög.

Men det finns också något värdigt i det du gör. Du tar ansvar, du försörjer dig, du håller ihop tillvaron. Samtidigt vet du vem du är på djupet, och du låter inte jobbet definiera dig. Många som är högkänsliga behöver just den där balansen – ett yttre som är stabilt och ett inre som får blomma fritt, på egna villkor.

”Wigforss var välfärdsstaten personifierad”, skriver Henrik Arnstad, och det låter som det vackraste omdöme en människa kan få. Men vem tar över stafettpinnen? Vem vill ha en välfärdsstat i dag? Det blåser snålt i världen, får man lov att säga. I onödan dessutom. Rättvisa är dock ingenting att ta för givet. Att födas är ett under i sig själv. Och så vidare, och så vidare.

Medan Wigforss och svenskarna valde den demokratiska vägen på 1930-talet gjorde grannarna i söder som bekant något annat. Som Harald Jähner skriver i Hisnande tider:

Det som gör Weimarrepublikens ovärdiga slut så paradoxalt är att samtidigt som många förlorade tålamodet med systemet hade situationen faktiskt börjat ljusna. Hade de styrande bara hållit ur lite till och infört ytterligare nödförordningar, skulle kanske befolkningen ha lärt sig att ha överseende med bristerna i systemet och den febriga radikalismen ha lagt sig. Men i själva verket verkar det nog så att en förkrossande majoritet av tyskarna inte längre var beredd att se rationellt på situationen.

Mot bakgrund av den tidens sociala misär och demokratiska ovana framstår tyskarnas val trots allt mer begripligt än amerikanernas väg i dag. Men på samma sätt som det konstruktiva och destruktiva rymdes i samma värld på 30-talet kan ljuset flämta även i våra dagar.

”Only when it is dark enough can you see the stars”, sa Kamala Harris så smörigt sentimentalt att hon förtjänade det val hon just hade förlorat. Men kanske hade hon en poäng. Eller så behövde jag bara ett citat som sänkte ridån för ännu en kväll i ordningen.