”… dumheten är till slut det enda säkra onda – vad finner man annars egentligen för ondska?” skrev Ernst Wigforss 1917. Detta tidlösa citat bland många andra läser jag i Henrik Arnstads Den förbannade optimisten.

Wigforss var förutom finansminister också den svenska välfärdsstatens kanske främsta upphovsman. Om han för 100 år sedan kunde hjälpa Sverige upp ur misären, hade man i så fall kunnat göra något liknande i dag?

Det intressanta med Wigforss är inte hans idéer om solidaritet och demokrati utan hur han lyckades omsätta dem i praktiken. Är dagens utmaningar svårare, annorlunda, rentav hopplösa?

Jag tror inte att gemene man för hundra år sedan var mer solidarisk, men jag tror att fler såg sig tjäna på socialdemokratisk politik. Sambandet mellan solidaritet och välstånd framstod som logiskt, det rimmade med folkets behov.

I dag har begreppet solidaritet förlorat sin lyster. Det är förknippat med uppoffringar utan personlig vinning. Det som många skulle tjäna på i längden – klimatarbete, minskade samhällsklyftor – framstår som fluff i kontrast till kortsiktiga belöningar i form av rotavdrag, ”mer pengar i plånboken” och billig soppa i tanken.

Jag hade önskat att få höra Wigforss perspektiv på dagens svårigheter. Eller Palmes, eller många andra.

Det var klart väder men bitande blåsigt när jag gav mig ut på rundan. Ispölar längs vägen vittnade om minusgrader och månen skymtade fram när jag tog de sista stegen hem.

Jag lyssnade på ett gammalt radioavsnitt från 2011 där Martin Wicklin utforskar det övernaturliga. Ett kusligt skrik utlovades men kom aldrig; kanske lika bra för mig som hängde tvätt i källaren.

Jag städade ut gammalt skräp ur mitt rum och hittade något som absolut inte är skräp: albumet Tourism (1992) med Roxette. När jag öppnade fodralet låg där en cd-skiva med Spice Girls som en okänd person lagt dit. Med paranormalt dålig smak.

Nu faller snön på vägen.