Hos mina föräldrar fick Loppan lust att bygga korthus vilket han aldrig gjort förut. Men kortleken var för ny och blank, så korten föll ihop hela tiden.

Därför plockade min mamma fram en annan slags kortlek som var både gammal och välanvänd, nämligen den vi hade när vi när vi spelade Svarte Petter.

Jag behöver väl knappast nämna att korthusen fort glömdes bort för ett parti Svarte Petter, som ingen i familjen spelat på trettio år.

Själv satt jag vid sidlinjen med mitt dragspel, men jag insåg plötsligt att yrkena på korten – bonde, lärare, musikant och så vidare – grundlade min tidiga uppfattning om vad man kunde ägna sig åt i livet. Svarte Petter var mitt sjuåriga jags syokonsulent.

Det var inte någon progressiv syokonsulent, ingen som stod på barrikaderna för fräschare könsroller. I Svarte Petters värld är det herr bonde som sköter traktorn och fru bonde som matar höns. Konnotationerna till namnet Svarte Petter får en att undra om man borde sluta spela omedelbart. Vilket man inte vill eftersom det är ett roligt spel som fortfarande går hem

Det var Svarte Petter som fick mitt sjuåriga jag att vilja bli snickare, för det såg så roligt ut på kortet. Redan detta borde ha fått min mamma att bränna upp kortleken. Att det var en dålig idé insåg jag på träslöjden som jag bokstavligen sandpapprade mig igenom. Men det är en annan och allt för lång historia.