Det låg i morse ett skapligt tjockt snötäcke på bilen vilket överraskade mig som hade väntat mig plusgrader. Regnet kom på väg till arbetet men utan halka på E65:an.

Trafikkaoset utanför Ystad som en kollega pratade om måste ha ägt rum tidigare på morgonen – det har sina fördelar att inte börja jobba förrän klockan nio.

Från vårdcentralen kom ett erbjudande om en gratis hälsokontroll, något som regionen erbjuder alla blivande 40-åringar. Jag bara väntade på det och svarade med ett rungande ja. Sedan behövde jag rådgöra med ChatGPT kring mitt osunda behov av bekräftelse, och det var då jag bjöds på den vackra formulering som utgör dagens bloggrubrik.

På parkeringen rusade en lös hund förbi när jag skulle köra hem. Som så ofta tog det en stund för mig att samla ihop mina tankar, så jag hade hunnit några hundra meter bort med bilen innan jag bestämde mig för att vända och försöka göra något.

Detta ”något” var inte så enkelt eftersom hunden redan hade uppslukats av mörkret. Vad var det ens för ras? Den liknade polishunden i den animerade barnserien Cleo löser fallet som min fyraåring brukar kolla på… ah, en skotsk terrier.

Jag ringde 114 14 och fick samtidigt syn på jycken på andra sidan vägen. Att komma fram till en riktig människa på andra luren var mer eller mindre omöjligt, så när det äntligen lyckades var den förmodade terriern borta igen. Jag berättade i alla fall vad jag visste och fick rådet att fånga in djuret om jag fick syn på det.

Som hundrädd var det förslaget inte ett alternativ, men jag körde åtminstone hem med en känsla av att ha gjort något. Mer för hundens skull än för dess ägare, tror jag.