Jag mindes plötsligt när jag gjorde Stroop-testet som tjugoåring på en grundkurs i psykologi.

Jag klarade nästan felfritt att läsa upp färgerna på textremsorna i stället för att läsa själva orden: gul, grön, röd, orange. Det var en av få gånger då jag kände mig tillräcklig den hösten för många år sedan. Jag var bara hälften så gammal som nu men trodde mig veta att jag var neurotisk.

I dag vet jag att dåliga förutsättningar kan göra vilken idiot som helst neurotisk.

Tankarna spann vidare kring ämnet och hur man skulle kunna dokumentera sin sinnesstämning genom att anteckna sina känslor i olika färger under en tid i sitt liv. Det har nog redan gjorts, när jag tänker närmare på saken.

Jag tänker också härifrån sängen att mitt liv i dag är så mycket bättre än för tjugo år sedan och att det fanns stunder på den tiden då jag trodde att det aldrig skulle ordna sig. Visst har jag fastnat i ett ekorrhjul och visst är det långt kvar till friheten, men jag ser åtminstone vägen där jag går.

Tangentbordet manar till längre texter än vad jag orkar skriva. Därför är mobiltelefonen bättre för mig här och nu. Tankarna hinner landa i orden.

Jag hann också tända ett ljus på mitt rum i kväll, det enda rum som jag har makt över, som inte är kaos. Det kommer att bli bättre på den fronten också, av skäl som jag inte kan nämna.

Nu måste jag verkligen sova. Godnatt, jord.