Tre kollegor på jobbet går i pension den 28 februari. Kan det vara en tillfällighet att det sker på dagen 40 år efter Palmemordet?

Ja, det kan det.

Men kasten är handskad, tänker jag på femte våningens toalett där jag gör min dagliga moonwalk för att sensorerna ska registrera min närvaro och tända belysningen, så att jag inte kissar snett och förargar övriga gäster. Över toaletten har någon klistrat en lapp som beskriver vad en toalettborste är.

”Spring så dallret fettar,” var det nån som skrek på gymnastiken i högstadiet. Det är språkets inre grammatik som vinner över den medvetna betydelsen, om man får tro ChatGPT. Och vem är jag med en kandidatexamen i svenska att säga emot det?

Sprang gjorde man i alla fall, och kanske dallrade fettet på en och annan.

I kväll sprang jag nio kilometer i dånande blåst. Knappt någon snö, knappt någon is. Men kallt så att det skar genom märg och ben, till och med genom ett underställ av märket Craft. Nu behöver långkalsongerna tvättas, och det betyder en arbetsdag utan långkalsonger i morgon. Hur ska jag klara det, undrar nyfiken i en strut.

Chefen överväger att plocka bort min dagliga förmiddagsrunda till Lund. Jag förstår honom – rundan är helt överflödig. Men den är också mitt främsta skäl att åka till jobbet. Och åka från jobbet, framför allt. Utan rundan, då jag är underbart ensam med mina tankar, kommer arbetet att kännas ännu mer meningslöst. Ännu mer i linje med den jag inte är.

”Skär inte av min livsnerv!” vill jag skrika till chefen. Men det lönar sig förmodligen inte. Och det som inte lönar sig, det är inte lönsamt. Det är inte lönt över huvud taget.

Dygnet närmar sig sin sista timme och med den timmen, som är den tystaste och skönaste, kommer tröttheten krypande. Ljuset brinner bredvid datorn men jag ska snart släcka det, snart sova. Vore fint att spela lite dragspel innan dess.

Det är svårt att prioritera. Dragspel eller sömn. Livet eller flykten från detsamma.