Ett snöoväder ska snart dra in och jag tog en springtur som kan bli den sista på några dagar.

Det känns tryggt att jag lyssnar på min kropp och försöker hålla fast vid rutiner även när det vore enklast att hoppa över dem. Extra viktigt är det när tillvaron bjuder på andra problem som saknar givna lösningar.

Jag är nu i sitsen att känna en stress över arbetet som inte passar min personlighet, min talang och mina behov. Det jag känner mig mest lämpad för, som är ett fritt och kreativt yrke, kan jag å andra sidan inte tvinga fram. Jag behöver skynda långsamt, och det är förbannat svårt.

Häromdagen hörde jag för första gången talas om mikrochimerism, det vill säga att ett foster överför celler från sig själv till mamman under graviditeten och, mest fascinerande, att dessa celler med sitt DNA kan leva kvar hos mamman i decennier. De verkar rentav kunna bidra till att läka vävnader och göra nytta på olika sätt.

Som far till en pojke som levde i bara tre dagar berör det mig att han kanske fortfarande finns kvar på det sättet. Vad det betyder återstår för forskningsvärlden att utreda, och jag ska inte dra för stora växlar på saken. Men underligt är det ändå.

På ämnet liv och död berättar yogaläraren Johanna Hector att hon bockar av varje vecka i sitt liv i en kalender som rymmer fyratusen rutor, vilket motsvarar antalet veckor i ett medellångt liv. ”Känns det inte ångestfyllt att se prickarna försvinna”, undrar reportern, men jag menar nog som Johanna Hector att det snarare kan bidra till en upplevelse av tacksamhet.

Eller så är det bara ett ryck man får ”[t]ill mitten hunnen på vår levnads vandring”, som det heter i inledningen till Den gudomliga komedin.