Jag ägnade eftermiddagen åt att skruva ihop bokhyllan Mosbjerg som nyligen låg ute på rea hos Jysk.

Montering av möbler har aldrig varit min starka sida, så det var inte utan stolthet som jag fick ihop den på egen hand. I ett framtida liv, inte alltför avlägset, kommer jag att anlita människor som gör sådana saker åt mig. Dyrt och onödigt, tycker många, men för mig vore det livskvalitet.

Nu står i alla fall min Mosbjerg på plats bredvid fåtöljen på mitt rum. Trots att huset är närmare tvåhundra kvadratmeter stort är mitt eget rum det enda som jag har inflytande över, så jag gör mitt bästa för att ha det mysigt där. Återstår att ställa Eket-lådorna – dem jag köpte i Uddevalla – i ordning och skaffa en liten vit matta av något slag. Sedan bor jag hovsamt som självaste knugen.

I december slogs det värmerekord och nu sedan en månad tillbaka blåser det så kallt att man får gå med långkalsonger dygnet runt. Det har varit en ganska konstig vinter, som Väder-Nils uttryckte det. Säkert är även kölden en konsekvens av klimatförändringarna på något sätt, men jag är tacksam över att min fyraåring får uppleva snö och förhoppningsvis minns det när han blir äldre. Jag vill ta mig tusan aldrig att vintern ska ta slut.

Det var sex minusgrader och halv storm när jag gav mig ut på löptur i skymningen. Mosbjerg hade sinkat mig och jag ville verkligen inte hoppa över veckans enda chans till motion. Så det blev en bortdomnad tunga som vanligt, och lite blixthalka här och där. Men vackra vyer och ingen vurpa.