I kväll skriver jag mitt korta inlägg i vardagsrummet, där jag har lagt upp mina benstumpar på soffbordet och njuter av tystnaden.

Jag kom nyss hem från en springtur i tre minusgrader på vägar som till stor del var både snö- och halkfria. Det är väl rimligt nu när vi inte har haft nederbörd på flera dagar. Jag försöker komma i form inför hölsosamtalet som regionen erbjuder alla blivande 40-åringar, och som jag inte tackar nej till.

Jag tror tyvärr att fysioterapeuten kommer att sätta fler frågetecken kring min psykiska än fysiska status. Mina blodfetter lever bättre upp till standard än hjärncellerna. Hjulet snurrar men hamstern är död, och så vidare.

Men detta är en gissning. Det kan också hända att hela min kropp är på väg att klappa ihop.

Jag har i alla fall inte druckit alkohol sedan i juni och äter inte choklad mer än ett par gånger i veckan. Gud vet om det är ett vinnande koncept eller självplågeri. Men det finns en tillfredsställelse i att göra det som är vetenskapligt beprövat. Det finns rapporter som stakar ut vägen mot ett lyckligt liv och jag är villig att ge promenaden en chans. Bara jag får fortsätta mina idiotiska språngmarscher i vintermörkret.

Nu säger förnuftet ”gå och lägg dig pojk!” Och jag lyder snällt som det 40-åriga barn jag är.