”… och en mordutredning kan pågå i tjugo år”, är en fras jag minns från en väns blogginlägg den 28 februari 2006.

Det var närmare bestämt på Lunarstorm något år innan sajten såg sig grundligt besegrad av Facebook.

Varför jag minns den formuleringen vet jag inte riktigt, kanske för att både jag och hon som skrev det var tjugo år gamla och tyckte att något som sträckte sig tillbaka till vår egen födelse kändes fruktansvärt långdraget.

Ytterligare tjugo år senare har jag lärt mig att det som kändes som en evighet i själva verket flyter ur ens händer på ett ögonblick. Mycket må ha hänt men om Palmemordet vet vi ungefär lika lite som förut.

Något som slår mig är att vi inte ens verkar veta hur kallt det var den där kvällen då Palme mördades. ”Temperaturen ligger strax under noll”, påstås det i SVT:s genomgång av förloppet, men i Lars Olof Lampers bok Tillbaka till Sveavägen (2021) heter det att ”temperaturen kröp ner mot sju minusgrader”. Andra har jag hört föreslå allt från två till fem minusgrader, och det i ett land med väderstatistik som sträcker sig bak till 1800-talet.

En iskall vind drog genom Sverige, heter för övrigt Lars Borgnäs bok om mordet – men hur pass iskall var den?

Kanske är det så att allt för många har förirrat sig in i mordnatten, snappat upp rykten till höger och vänster och landat i något som varken är hackat eller malet. Källor citerar andrahandskällor, och till slut finns det inga hårda fakta kvar.

SVT:s rekonstruktion presenterar den gängse uppfattningen att makarna Palme korsade Sveavägen för att Lisbeth ville titta i ett skyltfönster. Men som Lampers skriver i sin bok beror det på vilket förhör man lägger tyngdpunkten vid. I andra sammanhang har Lisbeth nämligen antytt att det var Olof som ville korsa vägen – kanske för att han kände sig förföljd.

Att ingen utrett varför makarna Palme tog det ologiska beslutet att korsa gatan är en i mängden av obegripliga oklarheter som fortsatt genomsyrar gåtan.

Årsdagen präglas av att det som sker både i Sverige och utomlands är något helt annat än vad Palme hoppades på. Barn och tonåringar utvisas av den svenska regeringen samtidigt som Trump startar krig med motiv grumligare än de djupaste vatten.

Saknaden av det som samhälle som Palme kämpade för är det som mest lyser igenom de texter som journalister och politiker i dag skriver till hans minne. Det är också min egen känsla i kväll.