”Det första och viktigaste, som vi människor veta om livet, är att det icke är ett liv vi leva, utan två. Ett dagliv och ett nattliv, ett som vakna och ett såsom drömmande.”

Så står det i inledningen till Inbillningens värld, ett verk som litteraturhistorikern Olle Holmberg skrev för hundra år sedan. Det är fullt av tänkvärda passager om fantasins betydelse för människan – eller dåtidens människa, kanske ska sägas. Jag anar nämligen att den inre verkligheten värderades högre förr än i dag, att den togs på ett större allvar. Den fantasi som i dag värdesätts är väl i stort sett bara den som kan omsättas i pengar eller ge klick i sociala medier.

Livlig fantasi är något som barn kan få uppskattning för, något som uppmuntras när det ska skrivas berättelser på lektionerna i skolan. Men en vuxen som lever kvar i sina fantasier uppmanas att klippa sig och skaffa ett jobb. I produktivitetens tidevarv finns det föga tid för lärjungen till Laotse som Holmberg citerar:

”Då jag i sömnen i natt tyckte mig vara en fjäril, var jag då en människa som drömde detta, eller är jag nu en fjäril som drömmer sig vara en människa?”

Jag inser medan jag skriver att mitt förhållande till fantasier är komplicerat, därför att jag å ena sidan älskar den inre formbara världen, å andra sidan lägger stor vikt vid sanningen i den yttre. Att låta båda världarna samexistera är en rikedom, men att förväxla dem är farligt.

För många verkar gränsen mellan den inre och yttre världen ha upplösts. Den självvalda inre sanningen styr beskrivningen av verkligheten, immun mot fakta och argument. Men det beror sällan på en rik föreställningsförmåga utan är snarare konsekvensen av likgiltighet eller rädsla att behöva revidera en övertygelse.

Att förneka vad som sker utanför fönstret är att ljuga inför sig själv och andra. Att vända blicken bort från fönstret… är det fegt eller klokt?

Värdet av boken man läser, den pågående inre monologen eller mentala resan är öppet för diskussion. Men att fly är inte att förneka, eller behöver inte vara det.