Det var ingen liten influensa som knackade på dörren förra veckan. Om någon har återhämtat sig är det min fyraåring, vi andra not so much.

Ett tecken på att det ändå går i rätt riktning är att jag i dag har tagit min kaffetermos med mig till jobbet och känner smaken av kaffe. När jag prövade en kopp förra helgen smakade det kloak. Hela min kropp har varit en kloak, och det mer än vanligt.

Förmodligen är det någon variant av covid som varit framme. Det spelar ju inte så stor roll. Man får vara glad att det inte är hjärnhinneinflammation.

Något som kan vara kopplat till både ålder och arbete är att jag oroar mig för framtiden, ibland så mycket att jag inte kan koncentrera mig på mina uppgifter. En undran som har återvänt efter flera års dvala är om jag skulle kunna satsa på den akademiska karriären i svenska språket. Talangen har jag nog, men engagemanget? Jag vet inte. Mycket har förändrats på ett decennium, det ska gudarna veta.