Den gamle mannen som brukar göra besiktning på min bil skojade en gång om de många små reporna på motorhuven. ”Har ungarna tvättat den?” frågade han.

Jag vågade inte erkänna att det var jag själv som hade tvättat den. Men skammen byttes snart mot en lite skev tillfredsställelse. Det är min bil och jag bestämmer själv hur repig den får vara, tänkte jag. Det kan ingen besiktningsman göra något åt.

Något liknande far genom mitt huvud när jag inspekterar registreringsskylten på fronten i kväll. Jag stötte emot en stenmur på jobbet och frågar mig själv om det är därför skylten ser ut som den gör. Svaret är förmodligen nej. Den har säkert varit bucklig i åratal, kanske bara inte lika mycket. Men det är min bil och jag älskar den som den är, med tvättrepor och bucklig nummerplåt.

Nu ska jag tända eld på kyrkogården, var min nästa tanke. Jag skulle nämligen sätta ett ljus på min sons grav, men det torra vädret tillsammans med mitt nervösa sinnelag hade avhållit mig ett tag. Nu var skyarna regntunga, så jag tände ljuset och – voilà! – strax strax därpå kom regnet.

Jag borde få pris som bästa John Pohlman, det är säkert. Och Sveriges bästa bilförare någonsin.