Det beslut som Putins papegojor i Vita huset har fattat kommer inte som någon överraskning. Det är i linje med allt som förste-papegojan har sagt i flera års tid.

Under bråket i fredags, som inte var ett bråk utan en räcka av oförskämdheter från amerikanerna, framgick det att Trump inte visste året för annekteringen av Krim. Det visar hur mycket han bryr sig. Men det drunknar i allt annat.

Allt ska drunkna i den gränslösa dumhetens hav.

Jag blev Facebook-vän med en amerikansk släkting efter att vi DNA-matchade på en släktforskningssajt. Hon visade sig vara Trump-supporter. Nu studerar jag våra delade DNA-segment för att lokalisera min genetiska akilleshäl.

Klump i magen på terminalen.

”Jag oroar mig för världsläget”, sa jag.

”Äh, jag tror inte det blir nåt”, svarade kollegan Franco vagt, som han ofta gör.

Inget vadå? Vapenstöd? Mineralavtal? Tredje världskrig?

Det spelar ingen roll. Ingen av oss vet. Ingen annan vet heller.

Om jag inte hade barn, skulle jag bry mig då?

Det är inte det usla säkerhetsläget som tynger mig. Det är triumfen för mänsklighetens sämsta sidor. Och lögnerna. Gud, vad jag är trött på lögner.

Talibanernas återtåg i Afghanistan, den fullskaliga invasionen i Ukraina, högerspökenas tillträde i Sverige och återvalet av den kriminelle dåren i USA. När ska det ta slut?

Jag tror på den godhjärtade minoriteten.