Dimman lättar och det verkar utveckla sig till en ”solstrålarnas” (autocorrects alternativ till solstrålande) höstdag.

Somliga färdigheter kan man ana innan man egentligen har dem. Till exempel har jag känt en potential att sjunga fast det aldrig har blivit något av det. Med dragspelet är det annorlunda; jag trodde aldrig att jag kunde bli riktigt duktig. Det är jag fortfarande inte, men jag har nått en nivå som har överraskat mig själv. Fingrarna rör sig på ett sätt som jag inte trodde att de kunde, som pigga små maskar.

Min intuition sa mig att jag behövde ett digitalt dragspel. Jag behövde kunna styra volymen och träna med hörlurar. Till min glädje visade det sig stämma – jag har tränat mer än någonsin sedan jag skaffade mitt digitala Roland fr1x. Och jag gillar det allt mer för varje gång jag spelar.

Det bekräftar min uppfattning att jag som högkänslig kan klara mer om jag anpassar verkligheten efter mina behov. Det är det jag ska satsa på framöver: att anpassa mitt liv så mycket jag kan till det jag vill och behöver. Jag ska inte underskatta sånt som andra tar för bagateller om det är viktigt för mig själv. Som att kunna träna ostört med hörlurar, till exempel.

Jag ska försöka att leva i enlighet med den jag är.

En del i den ambitionen är också att skildra vad jag upplever. Jag sätter ord på mina tankar för att jag mår bra av det, vilket är gott nog. Oftast i mobilen för att det är den jag bär med mig om dagarna.

Kanske borde jag skaffa mig ett tangentbord att bära i en väska på ryggen. Fast det långsamma knappandet på mobilen har också ett egenvärde.