SVT Uppsala berättar om 35-åriga Nina som dog av havandeskapsförgiftning i samband med sin andra förlossning. Förloppet påminner om det som hände min sambo under vår första graviditet, vilket jag tidigare har skrivit om.

Nina fick ögonflimmer och synbortfall i graviditetsvecka 35. Min sambo drabbades redan kring vecka 25, men precis som Nina fick hon rådet att återkomma om det blev värre.

Alla barnmorskor vet att ögonflimmer kan vara ett tecken på svår havandeskapsförgiftning. Att be kvinnan att ”återkomma om det blir värre” är att lämpa över ansvaret för den potentiellt dödliga sjukdomen på patienten själv.

Nina fick sin sjukdomsdiagnos 13 dagar senare vid ett ordinarie besök. I min sambos fall gick det 11 dagar. Nina fick mediciner mot blodtrycket, i vårt fall blev det ett akut kejsarsnitt.

Nina dog, hennes barn överlevde. I vårt fall var det tvärtom.

Nu får man hoppas att IVO utreder vad som hände Nina, så att ingen behöver undra över den saken. I den bästa av världar kan kritik föranleda förbättringar. Att föda barn är farligt och misstag kan alltid ske. Men man måste vara intresserad av att lära sig av misstagen, och medvetet slarv behöver få konsekvenser.

Fallet Nina stärker mina misstankar om att väldigt lite har blivit bättre på den punkten.