När jag för några dagar sedan körde genom ett regnigt Svedala tänkte jag på att det som vållar mig störst oro i livet är klimatkrisen och kriget i Ukraina. Jag slogs av insikten att dessa problem, som är hela mänsklighetens, tynger mig mer än alla mina bekymmer på det personliga planet. Den stora världens mörker sänker sig över den lilla på ett sätt som jag inte har upplevt förut.

Fördelen: att vi som känner likadant kan förstå varandra. Nackdelen: att vi är maktlösa inför det som händer.

Den här kvällen för tjugo år sedan rasade stormen Gudrun genom landet. Jag minns att elen slogs ut, lamporna slocknade. Med fem stearinljus vid köksbordet skrev jag följande dagboksrader:

Hela Lockarp är mörkt, men varken Malmö eller Glostorp verkar ha drabbats. Jonas är på jobbet tidigare idag, pappa försöker lindra tristessen med starkvinsglögg. Endast vindens sus i fläkten och min faders snörvlingar hörs genom mörkret.

Som om skyarna vill minnas Gudrun dånar det även i kväll, fast mer beskedligt. Stormar blir det allt fler av ändå i vår värld.

Jag ska lägga ifrån mig mobilen och sova de sju timmar som Soldoktorn sagt att man behöver.