Klockan fyra ringde väckarklockan. ”I augusti är det ännu inte ljust vid den tiden”, antecknade jag. Det var månadens elfte dag, året var 2004 och jag skulle ta tåget till Kristianstad för att mönstra.

Samma morgon hade Metro en stort uppslagen text om att värnpliktiga soldater riskerade att föras bort och torteras. ”Personalen får en föraning om hur det kan kännas att hamna i en extrem situation under stark press”, sa Anders Torefalk som chefade över utbildningen. Övningen var tillåten enligt försvarets säkerhetsbestämmelser.

Killen på sätet mittemot skrattade nervöst. Han skulle också mönstra.

”Är du sugen på lumpen”, frågade Pliktverkets psykolog som mötte min sömndruckna blick en timme senare. ”Nä”, sa jag. ”Varför inte”, frågade han. ”Jag är ganska osocial”, försökte jag. ”Alla behöver inte vara Peter Siepen”, förklarade psykologen.

Jag vet fortfarande inte vem Peter Siepen är.

Men jag slapp värnplikten. Och om Heliga Trefaldighets kyrka har sparat sin gamla gästbok så kan man hitta mina kråkfötter i den, för något skulle jag roa mig med i väntan på tåget hem. Något annat avtryck gjorde jag nog inte på Kristianstad, och ärligt talat gjorde inte Kristianstad något större avtryck på mig heller.

Jag var mest lättad över att slippa bli utdragen och nedbrottad i en snapphaneskog mitt i natten. Enligt reglerna dessutom.

Allt detta kom jag att tänka på när jag vaknade klockan fyra i natt och inte kunde somna om.