Kaffet smakade nästan för beskt i morse – vet inte om jag har känt så förut. Starkt kaffe har alltid varit ledstjärnan, så att säga. Det var lika sant på nattpassen i företagsbilen som det var på restaurang Greken i Lund, där jag vägrade mjölk (”skyll dig själv”, sa servitören/ägaren) och vinglade ut koffeinförgiftad i studentsolen.

En gång var jag på väg att ta matbrickan med mig i grubblerierna. ”Har du problem i skolan”, blev kommentaren.

På terminalen har vi den här veckan fått in rekordstora mängder av paket med second hand-prylar. Till stor del är det barnkläder som skymtar genom trassliga plastkassar, eller någon docka som skrattar otäckt när man råkar klämma lite för hårt på en cornflakes-förpackning. En månad efter jul, med en vecka kvar till lönen, finns det kanske en och annan som säljer sina egna eller andra familjemedlemmars klappar för att dryga ut hushållskassan en smula.

På eftermiddagen var det alldeles vindstilla utanför Bring på Blidögatan, något som inträffar max två–tre gånger per vinter. Jag vet, för jag har väntat på Bring-personalen varje dag i mer än två år. Ännu har ingen kommit på idén att sätta fram en bur till mig i förväg; entreprenörskap uppmuntras inte på det stället.

Emellanåt dyker det upp en ny förmåga i besöksluckan, med en nyfiken glimt i ögonen. Efter en vecka är glimten borta, blicken död. Kristian Lundberg har redan konstaterat det: hamnområden är inte mänskliga. Ändå är solnedgångarna lika vackra där som annorstädes i stan.