39 år efter statsministermordet är lösningen lika avlägsen som förut. I kväll skulle världen behöva Palme mer än någonsin.

Efter att ha hört och läst om haveriet i Vita huset kommer jag på mig själv med att sakna Olof Palme. Jag vet inte om det går att sakna någon som man aldrig har träffat, men jag gör det.

I första hand önskar jag att Palme var vid liv. Han hade kanske inte kunnat ställa saker till rätta, men han hade kunnat ta bladet från munnen och berätta för världen vilken katastrof till människa det är som har installerat sig på den amerikanska presidentposten. Palme var inte rädd för att kritisera när andra höll tyst.

I andra hand önskar jag att man i kväll hade kunnat få ägna sig åt att minnas honom, grubbla över det som hände och intala sig att svaret finns där ute.

Sedan den förra årsdagen har Den sista boken om mordet på Olof Palme av Jon Jordås rönt uppmärksamhet. Även jag fastnar för Jordås teori så som han presenterar den – med reservation för att jag fastnade lika mycket för Skandiamannen en gång i tiden.

Privatspanarna, som tillsammans lagt hundratusentals timmar på fallet, lyckas fortfarande vaska fram detaljer som ingen sett förut, och som möjligen, möjligen leder gåtan lite närmare sin lösning.

I en relativt ny SVT-dokumentär av Håkan Pieniowski och Bo G Andersson förefaller det som om trafikljusen i korsningen Tunnelgatan–Sveagatan bär på information som kan klarlägga omständigheter kring mordet. Varför har ingen tänkt på det förut?

Jon Jordås hittar i sin tur en fantombild utformad efter Mårten Palmes minne dagar efter mordet. Varför har ingen plockat fram den tidigare?

En dag kommer all sekretess att hävas och samtliga uppgifter i Sveriges största utredning släppas fria. Någon kommer då att mala ner varenda hyllmeter i en AI-maskin med en kapacitet vars like ingen människa skådat.

Och så presenteras svaret på gåtan, välformulerat och elegant.

Men så som världen utvecklar sig kommer man knappast att kunna lita på det.