”Det är oerhört viktigt att vi europeiska allierade är engagerade, med tanke på att huvuddelen av det militära stödet kommer från Europa, ungefär 60 procent förra året”, säger Pål Jonson till DN.

Detta på tal om att den amerikanske presidenten tycker sig kunna förhandla fram ett ”fredsavtal” med den ryske massmördaren över huvudet på Ukraina.

Frågan är väl varför USA ska förhandla över huvud taget, om intresset för ukrainarnas framtid är så lågt.

Helt klart kommer de europeiska länderna att behöva engagera sig betydligt mer. Antingen solidariskt här och nu – vilket är det enda rätta – eller i en ännu värre sits om ett okänt antal år.

För min egen del håller jag fast vid Dagermans rader, som han måste ha skrivit kort före sin död:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Jag lyfter inte på ögonbrynen om de två nämnda presidenterna skapar 2000-talets upplaga av Molotov–Ribentrop-pakten: ”Europa åt oss båda, en kaka delad på mitten!”

Då sänker sig mörkret över vår kontinent, mindre än hundra år sedan sist.

Makt, detta substitut för medlidande .