Jag fick se det blänkande havet på förmiddagen, i starkt motljus från en sol som lyste på blåa himlen. Loppan fick äta päronklämmis i sulkyn och jag körde rally med honom på vägen hem.

Senare hörde jag J D Vance tala i München och undrade, fast man borde ha slutat göra det, vad fan som händer. En moralisk uppläxning av européerna från en tölp som själv monterar ner allt vad rättssamhälle heter?

Då knyter det sig i magen.

Men okej, det kanske inte är så mörkt ändå?

Ett gäng europeiska länder försvarar Ukraina militärt efter fredsavtalet – om det blir något avtal. Den amerikanska administrationen inser att den gör sig omöjlig både in- och utrikes och stakar in på en mindre dysfunktionell väg. En demokratisk president tillträder om fyra år med uppgiften att lappa och laga i det som finns kvar av amerikansk värdighet.

Ohyggligt naivt? Ja, men det är vad man har att hoppas på.