En utredning med frågetecken?

I tidningsarkivet hittade jag nyligen några obehagliga artiklar från augusti 1949. De handlade om ett mord på den treårige pojken Tore Andersson utanför Borlänge. Historien som rullades upp var att en äldre flicka hade tagit livet av honom i skogen och erkänt gärningen efter några dagar.

Nyfiken på fallet kom jag hem, hittade en tråd om det på Flashback och såg en hänvisning till Brottets krönika del III. Den stod redan och väntade i min bokhylla – tack vare min pappas intresse för kriminalgåtor har jag fått överta hela serien.

I dag fick jag tillfälle att läsa kapitlet som bär den kusliga titeln ”Kurragömma”, skrivet av Carl Olof Bernhardsson.

Kvar i skogen

I historiens centrum står grannfamiljerna Andersson och Björk (sistnämnda familjs namn är fingerade) i Bomsarvet utanför Borlänge. De bodde i ett egnahemsområde med vad man i dag skulle kalla sociala utmaningar.

I familjen Björk finns en mor som fått eget ansvar för döttrarna Inga, 15, och Greta, 9, sedan fadern dött ett par år tidigare. Familjen har en bakgrund inom pingströrelsen och en religiositet som enligt författaren inte varit särskild sund. Efter faderns och andra släktingars död har de förlorat anknytningen till religionen och delvis tappat fotfästet i vardagen.

I familjen Andersson finns en pensionerad far, en mor och flera barn varav Tore, 3, och Gerd, 5, är de minsta. Den dag då tragedin utspelar sig får Tore och Gerd följa med Inga och Greta ut för att leka. Tillbaka till Anderssons kommer sedan bara en gråtande Gerd, som säger att Tore finns ”kvar i skogen”.

Funnen mellan björkarna

Inga och Greta har också kommit hem till sig, men säger sig inte veta var Tore har tagit vägen. Ortsborna börjar leta, polisen kopplas in, skallgångskedjor ordnas. Tores pappa försöker förtvivlat räkna ut var sonen kan finnas:

Andersson föreslår att de i fortsättningen skall inrikta sig på ett hallonfall i närheten. Där har han varit en gång och haft lillpojken med sig.

– Det kan ju tänkas att han gått vilse men minns de där hallonbuskarna, säger han.

Till sist hittas Tore död i det våta gräset i en björkdunge. Systrarna Inga och Greta sätts i förhör, nekar först till allt men berättar sedan bit för bit vad som har hänt.

De lät honom dö

15-åriga Inga har gått iväg med Tore, sagt att de ska leka kurragömma och sedan kvävt honom med ett snöre som hon bundit mellan två björkar.

Greta har hört ett skrik som blev allt svagare. Senare har hon fått följa med systern till björkdungen för att titta på pojken som låg i gräset med flugor i ansiktet.

Förmodligen levde han fortfarande, men flickorna gjorde ingenting för att hjälpa honom.

Inga Björk hade gjort sig ökänd i bygden förut. Hon hade bränt ner flera uthus och bott en tid på uppfostringshem.

Spiraltrappan

Under förhören med systrarna kom fler historier fram. Inga hade blandat ihop en dryck med symaskinsolja, kamfer, hostdroppar, tandkräm och nervtabletter. Sedan hade hon fått 5-åriga Gerd att dricka den.

”Gerd var alldeles brun och smetig kring munnen. Hon blev så konstig i ögonen, tyckte jag. De vart så stora. Hon stod och vaggade lite ända tills hon nästan vinglade omkull”, berättar Greta.

Enligt författaren står det klart att systrarna har levt ”i en slags skenvärld”. De har sprungit på bio och ägnat sina dagar åt att ”leka brott”. I tidningsföljetongen Spiraltrappan har de inspirerats av en lustmördare som stryper småflickor.

Men det finns fler aspekter som behöver nämnas, som sätter polisarbetet i ett annat ljus.

Mannen som talade med sälar

Landsfogde Börje Holmgren, som ansvarade för utredningen, kopplade tidigt in fil. lic. Valdemar Fellenius som ”psykologexpert” och ”specialist på förhör med barn”.

Det sistnämnda epitetet kan väl, med fallet Kevin i färskt minne, få vem som helst att rysa.

För eftervärlden är Fellenius mest känd för att han under andra världskriget försökte träna sälar att leta ubåtar.

Syftet i det här fallet var att systrarna Inga och Greta skulle vallas tillsammans med ”farbror Valle” som hade ”en spännande låda med sig med lampor, knappar och mojänger”.

Fellenius skulle även hålla förhör med flickorna för att ”snarast möjligt fria eller fälla”.

Lögndetektorn

Landsfogde Börje Holmgren förbjöd de tillströmmande journalisterna att närvara vid vallningen. I gengäld lovade han att komma med ”positiva nyheter” vid en presskonferens samma kväll.

Här var det bråttom, förstod man.

I förhöret med 9-åriga Greta plockade Fellenius fram en apparat som skulle föreställa en lögndetektor. Han påstod att en lampa lyste rött varje gång hon ljög, och utifrån Gretas stora intresse för lampan när känsliga frågor kom på tal, drog han slutsatsen att hon for med osanning.

Med ”lögndetektorn” som argument fick han henne snart att berätta livligt om hur hon och hennes syster hade tagit med sig Tore över ett dike till mordplatsen.

Kritik mot utredningen

I ett inlägg i Svensk Juristtidning (1949, s 682) ifrågasätter Sven Ersman, som då lär ha varit fiskal vid Svea hovrätt, förhörsmetoderna. Att ta till en påhittad lögndetektor är ”uppenbarligen ett sådant användande av medvetet oriktiga uppgifter, som är uttryckligen förbjudet i 23 kap. 12 § rättegångsbalken”, framhåller Ersman.

Att få fram ett erkännande var viktigt för polisen eftersom annan bevisning saknades. Samtidigt hängdes Inga Björk ut som ”pyromanflickan” i tidningsreportagen, nämner Ersman i samma text.

Kan medierna ha eldat på polisens iver att finna en snabb lösning?

Man kommer osökt att tänka på utredningen av mordet på Catrine da Costa, ett fall som rönt ny uppmärksamhet genom Dan Josefssons SVT-dokumentär.

Epilog

Kapitlet om den här mordhistorien bär prägel av det 50-tal i vilket det skrevs. Författaren gottar sig i Inga Björks sexuella erfarenheter men ifrågasätter henne eftersom en gynekologisk undersökning visat ”att hon fortfarande var orörd”.

Något vi i dag vet att ingen gynekologisk undersökning kan bevisa.

Berättelsen lämnar kvar en stor sorg för Tore Anderssons skull, och tvivel inför de metoder som användes för att tvinga fram de båda systrarnas erkännande.