Några tankar en alltför vanlig dag på terminalen.

Hur har jag kunnat missa att Leif Silbersky är död?

Frågan infinner sig när min blick faller på en rubrik i en kvällstidning som ligger och skräpar i företagsbilen. Gubben dog före jul och jag har inte märkt det.

Inte för att jag läser kvällstidningar. Men jag hämtar dem ibland på tryckeriet – det är en del av jobbet. En liten man med rund mage räcker över dem och suckar när förstasidan ännu en gång pryds av den ryske presidentens tunnhåriga hjässa.

”På 90-talet var det Robinson-Emma”, säger han och får något drömskt i blicken.

”Men det minns inte du”, tillägger han.

Jag är 86:a och minns Robinson-Emma mycket väl. Det är inte alltid det smartaste som fastnar.

Från gymnasiet, till exempel, minns jag att min klassföreståndare fick jättemycket mat på en semester i Tyskland. Det berättade han för oss. Sedan var det något om nazismen också. De som röstade på AfD i helgen kan säkert berätta.

Leif Silbersky minns jag från en frågesporttävling (Vem vill bli miljonär?) för sisådär tjugo år sedan. Han hade missat att Karl Bertil Jonsson gick på tv varje jul sedan 70-talet.

Nu är han död.

Precis som Leif Loket Olsson, tänker jag och smyger in på handikapptoaletten. Denna toalett, som jag förr hade för mig själv, men som jag nu delar med någon vars urin skvalpar runt likt avslagen champagne i klosetten.

”Om du är så rörelsehindrad att du inte kan spola så får du fan söka ett annat jobb”, vill jag skrika.

Men naturligtvis är det jag som borde göra det.