En händelselös dag på jobbet får jag tid att fundera på geometriska feberdrömmar som hemsökte mig i 10-årsåldern.

Jag minns det som vita trasselsuddar mot svart bakgrund. Det fanns två eller flera av dem och de rörde på sig. Trådar flöt ihop med varandra och bildade mönster. Förr eller senare formade sig trådarna så att en fruktansvärd smärta gick genom kroppen, och en våg av illamående fick mig att vilja kräkas.

”Just a disgusting gut wrenching feeling that cannot be described”, skriver signaturen Cachero i en tråd om ämnet från 2006 på forumet dreamviews.com. Rubriken är ”Geometric Night Terrors”, och under den samlas många människor som upplevt liknande saker i samband med feber ungdomsåren.

Någon beskriver hårstrån som växer sig till pelare, en annan minns ett hjul som kommer närmare och närmare. De flesta är eniga om att det utspelar sig i en mörk yta, eller ett vakuum, och att alla rörelser sker outhärdligt långsamt.

Signaturen Jcraig skriver:

”Almost always, these dreams seem to have some time-related theme, as if I (my life) was moving extremely slow, almost to no measurable degree, and that I would be doing this forever.”

Jag känner igen mig i det, men minnena är avlägsna och kanske förträngda. Jag vill inte komma ihåg. Det är som en brunn av ångest som jag inte vill blicka ner i.

Förklaringen då?

Vid feber utsöndras cytokiner som samordnar kroppens immunförsvar. Enligt ChatGPT kan cytokiner störa balansen mellan sensoriska och känslomässiga processer, vilket skulle kunna förklara varför inre bilder av geometriska figurer orsakar smärta eller obehag i en febrig hjärna.

Dessutom har barn ett mer plastiskt och associativt tänkande än vuxna.

En gång i lågstadiet gjorde jag misstaget att läsa Kyrkoherden i Nibblevick av Roald Dahl mellan feberdrömmarna. Den handlar om en kyrkoherde med dyslexi som predikar texter baklänges. I månader från och med då var jag själv besatt av att läsa alla ord bakifrån.

Allt var inte bättre förr, är väl en av slutsatserna man kan dra.