Jag fick skjuts hem till mamma efter öl- och whiskymässan, och samtalsämnet blev som vanligt släktforskning.

Mamma nämnde att en syssling på hennes sida ska bege sig till Lövstaholm när snön försvinner. Lövstaholm, som är ett gammalt nedlagt bruk i värmländska Lysviks socken, där min mormors mormor Anna Kajsa Spets växte upp.

Jag var där senast för några år sedan, men utan att se mycket mer än stenresterna av någon gammal kvarn intill forsen. Resan dit är lång vare sig man kommer från Sunne eller Hagfors, och skogen ter sig oändlig mot både norr och söder.

Nu kom det ur min mamma att hon vet var min mormors mormor bodde, i en liten stuga längs vägen i Lövstaholm. En busschaufför hade pekat ut platsen för henne på 90-talet. Jag hade missat det, var inte så intresserad på den tiden.

Annorlunda nu.

Ensam gick Anna-Kajsa Spets till Stor-Jangen, som är namnet på sjön intill bruket. Där doppade hon sig i sommarkvällen, tänker jag mig. Hon var nämligen styv te å simme, som min mamma uttrycker det. Och hon måste ha lärt sig det någonstans.

Men vad vet man?

Jag skrev en text om Anna-Kajsa Spets en gång, men den blev inte vad den borde. Jag spekulerade och dömde henne på lösa boliner, gjorde henne inte rättvisa. Hennes liv kunde bli en roman, men full av luckor för fantasin att fylla.

Jag får återkomma till det. Skriva igen men skriva bättre.