Till följd av lägre tryck på terminalen har två av våra kollegor gått över till kvällspass medan vi som stannat kvar får jobba i högre tempo än förut. Fördelen med detta är att jag kommer iväg senare på min postrunda och slipper ta emot lastbilarna som brukar anlända med sina pallar vid den tiden.

Avtalet säger att chaufförerna själva ska lossa sitt gods. Men eftersom de inte vet det, och knappt förstår varken svenska eller engelska, är det upplagt för sura miner. Inte blir det bättre av att det enda hjälpmedel vi erbjuder dem är en handtruck från kalla krigets dagar.

(Vilket krig har vi nu?)

Under stress kan jag stå på mig, tjafsa tillbaka på chaufförerna och kräva att de gör vad de ska. Men min naturliga reaktion är att tycka synd om dem. Särskilt när de är gamla, slitna och har precis så ont i ryggen som de säger.

Jag brukar försöka mötas på mitten. Chauffören tar en truck, jag tar en annan, och så vi hjälps vi åt att dra pallarna på plats. När den upptinade lastbilschaffisen räcker fram sin stora näve som tack för gott samarbete känner man att det ändå var värt det.

Men nu kanske jag slipper det, lyckligtvis.

Så många uppgifter och moment som har bekymrat mig de här åren! Och alltihop för att jag inte har nått fram till min nisch i livet.

Därför behovet av framsteg, behovet av att berätta.