En vän till mig brukar återpublicera Kajenns vackra sommardikt den 1 juni varje år.

Det är den som börjar: Var glad, min själ, åt vad du har; nu har du hundra sommarda’r…” (Så som klimatet utvecklar sig har vi kanske snart tvåhundra av dem by the way.)

Den här morgonen var den regntunga och svala luften den bästa på länge, så jag tänkte att det är mot sitt slut som sommaren levererar – när den har fått träna ett tag. Och medan jag skriver det här har frukosten runnit undan och jag har suttit alltför länge med mitt kaffe och min havregrynsgröt.

Bör man skriva isär alltför (alltså allt för) om man också skriver isär i dag och i går? Bör man också skriva isär i sär? Viktigt att vara konsekvent, men vem är det?

---

Det blev en dag som klarnade upp till slut. ”Kvavt”, sa grabben som kom med sina vita och gula säckar till terminalen.

Och så hamnar man till slut framför det sista avsnittet av Historien om Sverige som beskriver det händelserika 1900-talet. Och jag är som vanligt så trött att ögonen går i kors, med en mage full i vaniljglass och ben trötta av en springtur i solnedgången.

Jag anar att ChatGPT kommer få ett hårt jobb med att ta fram en bild till det här inlägget.