Det går mot höst, som man säger, och jag välkomnar det. De tysta dagarna i september är de bästa. Men jag spelar vidare på mitt dragspel som vanligt och måste tro att det går framåt för att inte bli tokig. Utan hörlurarna hade det inte fungerat, jag hade inte orkat höra samma toner i samma melodi dåna ut från bälgen i timmar.

Med en timme kvar av kvällens ljus ska jag gå ut på en promenad och lyssna på musik – kanske inte just dragspelsmusik. Löpningen blir det inte så mycket av som förr. Men allt har sin tid, och denna tid är en annan. Även den kreativa vägen har sina förtjänster.

Jag ska försöka att inte ursäkta mig själv. Jag ska ge mig en vänlig klapp på axeln och säga: ”Lek nu, det har du förtjänat!” Vi vuxna vill nämligen leka som barnen, fast vi glömmer det ibland.

Jag lägger mig sent men sover dåligt också. Mina trötta ögon går snart i kors.

Det blev dragspelsmusik ändå, Brudmarsch från Delsbo, där jag vandrar vägen fram mot det skånska Karlsborg. Känner att jag egentligen vill springa av mig rastlösheten i bröstet men hinner kanske göra det i morgon i stället. Två–tre löpturer i veckan är vad kroppen kräver.

Jag vill improvisera fram skönlitterära texter. Det kanske blir min grej. Lika anspråkslöst som enkelt. Tänker jag som nu marscherar fram i takt med Moviestar.