Det stod ett vackert kastanjeträd på gården innanför ABF-huset, och öppnade fönster släppte in svalkande kvällsluft till oss som sjöng våra sånger på kursens första träff. Det var lyhört, fint och meningsfullt. Ändå denna tanke: Borde jag inte klara det själv?

Jo, det är möjligt. Men detta är ett steg i rätt riktning. Kanske en liten knuff i baken. Vart tionde år ska förändringens vindar blåsa.

Jag skulle behöva gå i terapi för att ventilera min klimatångest också. Kan man beteckna det som en sorg, en förlust? Ja, jag tror det. Många känner igen sig.