Jag hade en bra stund med dragspelet i går kväll medan skenet från blixtnedslagen lyste genom takfönstret. Mina fingrar hittar rätt knappar fortare, de börjar förstå hur man spelar en drill.
Dragspelet är något att falla tillbaka på. Inte som försörjning men som verklighetsflykt. I musiken finns inga svält- eller klimatkatastrofer.
Ibland misstänker jag att en av mina kollegor är Gud. Inte för att han har en synpunkt på allt – det har han – utan för att han genom sin odräglighet vill få mig att fly terminalen, rädda mig till ett bättre liv. Om jag lyckas ta mig därifrån har jag honom att tacka.
Det är en krispig eftermiddag då man skulle önska sig ett glas vitt vin på en terrass i skogen. Jag fick nöja mig med en ostmacka i ett parkeringsgarage, men jag är inte bitter för det.
”Vi elektrifierar din vardag”, står det på en firmabil som har parkerat bredvid mig inför veckans sångkurs. Med tanke på hur det dånar när bilen startar borde de förmodligen elektrifiera den också.
Jag började med Mamma Mia i F-dur eftersom det lät bra när jag visksjöng den. Framför mikrofonen snörpte halsen till sig: Yeeees, I’ve been broken-hearted… Så vi sänkte tonart bit för bit och hamnade i den ursprungliga, som möjligen passar mig lika bra som den passar Agnetha och Anni-Frid.
Inga jämförelser i övrigt.
Jag har ljudkort, mikrofon och hörlurar hemma, så det bästa jag kan göra är att lyssna på min egen röst för att bli mindre ängslig, mer bekväm och mer fokuserad på sångtekniken. Men klapp på axeln för att jag går den här kursen och vänjer mig vid att sjunga inför andra.
uttryck 
Lämna en kommentar