Mordet på Charlie Kirk säger nog ett och annat om sjukligheten i det amerikanska samhället, där polarisering, fattigdom, okunnighet och dåraktiga vapenlagar leder landet mot avgrunden.

Men lika olycksbådande är reaktionerna: hånet mot Kirk innan hans kropp har hunnit kallna och presidenten som deklarerar att skytten borde dömas till döden.

Var finns sorgen, medlidandet och eftertanken? Förmodligen hos människor som känner utan att höras.

Det där är något jag tänker på från en utkikspost i det skånska idyllen, närmare bestämt Ystads djurpark där några av djurens namn, som nubisk get och knölgås, låter som skällsord från förra sekelskiftet. När man går den vanliga rundan där bland andra småbarnsföräldrar märker man så tydligt att verkligheten har flera ansikten, och medan det mörknar på flera fronter pågår livet också som vanligt, åtminstone för dem som har tid och råd med en helgutflykt i djurparken.

Och så har det alltid varit. Så var det i Sverige under andra världskriget också, det där kriget som många verkar ha glömt mindre än hundra år senare. When will they ever learn – ja du, Pete, det undrar jag också.

Jag funderar på om det kan finnas ett jobb för mig som går ut på att hjälpa människor. Det vore fint och meningsfullt om jag inte bränner ut mig på kuppen. Att jag behöver en nystart är det ju ingen tvekan om. Och i dessa tider försöker jag hålla fast vid orden i Dagermans dagsedel: Endast en sak kan du göra: / en annan människa väl.

Att hjälpa andra förutsätter att man hjälper sig själv. Det är därifrån energin kommer. Det är där det måste börja.