Det kom ett skyfall i natt, om det inte var en dröm. Det är vått på gatan och i trädgården. Men i dag väntas ny värme och i kväll ska jag klippa gräset på östersidan om regnet har torkat upp.

Jag har inte läst några skönlitterära romaner på länge, den senaste kan ha varit Aprilhäxan av Majgull Axelsson och det var covidvåren 2020. Det brukar bli mer av faktaspäckade böcker som nu nyligen Vargatider av Harald Jähner. Men all text och allt språk är en paradisisk kontrast till arbetsdagarnas monotoni .

Det är förresten inte monotonin som bekymrar mig – jag gillar rutiner – utan torftigheten. Jag saknar en sysselsättning som rimmar med det jag gillar och behärskar. Men om jag skulle kunna hitta något sådant står väl skrivet i stjärnorna. De här dagliga anteckningarna är bättre än ingenting.

Jag fick stanna inne med paketen på terminalen i stället för att köra min vanliga runda. Uppgiften var enkel: skriva ut etiketter, klistra dem på paketen och lägga paketen i olika pallar beroende på destination. Jag har gjort det rätt många gånger nu.

Förra hösten hade vi ännu fler paket. Man blev som en maskin: knappa in koden, klistra på etiketten, nästa, nästa, nästa. Då kände jag att det gärna kunde få vara för evigt. Det var okej. Jag uppskattar det enkla och monotona, min kropp mår bra av det.

Av samma skäl hade jag många härliga nätter som tidningsbud: trappa upp, trappa ner, tidning efter tidning, smack i brevinkastet och så nästa, nästa, nästa. Tankarna är förstås någon annanstans, de får lov att vara där de vill. Däri ligger friheten.

Men förra höstens paket minskade i antal. Vi fick andra uppgifter, ömsom tråkiga, ömsom krångliga. Så är ju livet som anställd: föränderligt, otryggt. Därför en ständig längtan efter pension och otium.

Varm septembersol lyser på mig genom bilrutan på parkeringen utanför huset. Vinden susar i buskarna. Jag hör skata, kaja, blåmes och tåget som viner förbi i borta i Varmlösa. På radion berättar de att Mariann Budde som är biskop i Washington besöker Uppsala för att tala om konsten att inte tappa hoppet.

Jag försökte lyssna när min sambo berättade om utmaningar i vardagen, men det värmde så skönt när ångorna från diskmaskinen steg upp mot baken på mig, så jag hörde inte riktigt.

39-årige Sébastien Lecornu blir ny premiärminister i Frankrike. Ska jag glädjas åt att jag ser yngre ut eller sörja att jag är lika gammal?

Det fläktar som på en grekisk ö när jag springer min runda i skymningen, och den blodröda månen verkar vilja säga något. Jordklotet kokar och tanklösa män bombar städer till aska. Var det denna värld vi önskade oss?