För några år sedan korsades linjerna som mäter min oro för det inre kontra det yttre, eller det personliga kontra det samhälleliga, om man så vill. Det som gällde mig själv kändes för första gången oproblematiskt i jämförelse med allt annat.

Många skulle hävda att det sammanföll med att jag blev pappa, att jag fick en ny syn på världen och vikten av att rädda den för framtida generationers skull. Men flera av de bakslag som likt ett pärlband inträffade efter min sons födelse var svåra att förutse. Regeringsskiftet i Sverige var illa nog och det som skedde i USA förra hösten tedde sig fullständigt ofattbart.

Det var befriande att höra Gun-Britt Sundström ventilera sina tankar om detta Söndagsintervjun. Vi ska inte låtsas att det ordnar sig, vi ska se sanningen i vitögat. Det betyder inte att vi måste sluta glädjas åt saker. Även på ett sjunkande skepp kan orkestern spela vackert.

Vill inte köpa julklappar men gör det förstås ändå. Mikroplasterna i människans hjärna har ökat med 50 procent på tio år, kan det ha med saken att göra?

”Life in plastic, it’s fantastic”, tänker jag och får Barbie Girl på hjärnan. Man kan alltid skildra eländet i en text och en sång. Det mänskliga skeppet sjunker så långsamt att man noggrant hinner analysera sprickorna i skrovet. Och vi är alla tillsammans, om det är någon tröst.