Det har i dag fallit mer av det vita än någonsin sedan vi flyttade in i huset för sex år sedan, så mina böner har uppenbarligen blivit hörda av Herren Gud i himlen.

I eftermiddags ringde jag Anna och bad henne stanna kvar i Svedala eftersom jag inte skulle lyckas hämta henne vid stationen.

Vid det här laget kommer jag knappt utanför dörren, men tidigare i kväll tände jag ett oljeljus i lyktan bredvid yttertrappan. Trädgårdsbelysningen släckte jag när den inte längre syntes under massorna.

Det finns inget bättre än att vara insnöad när man får lov att vara det. I dag har jag semester, i morgon är det helg.

Verkligheten blir lite mindre verklig när man befinner sig i ett yrvaket hej mitt vinterland-mode. Men som alltid sker det mycket i världen och jag följer det så gott jag kan via mitt husorgan Dagens Nyheter (som krampaktigt håller taget om mig via mer eller mindre generösa erbjudanden.)

I diskussionen om alla galenskaper som Trump ägnar sig åt nämns sällan att det är möjligt att dessa tar slut tillsammans med honom själv om tre år, i synnerhet om en demokrat ersätter honom. Kanske borde man oftare påminna om detta; åtminstone försöker jag att göra det för mig själv. Därför är jag mindre oroad för Trumps mest vansinniga planer, som att invadera Grönland.

Om han gör det kommer nästa rimliga president att lämna tillbaka ön till grönlänningarna, precis som hen (skojade – han) rimligen måste be ukrainarna om ursäkt för mineralavtalet och all annan skit som Trump pådyvlar dem. Det förutsätter bara att vederbörande har ett uns av skam i kroppen. Vilket i och för sig är mycket att hoppas på i dessa tider.