I kväll efter jobbet körde jag till kyrkogården för att se om ljuset ännu lyste i lyktan som jag och min fyraåring ordnade med i helgen. Det gjorde det och jag blev glad. Att göra fint vid en grav känns som något av det mänskligaste man kan ägna sig åt, trots att dem det gäller är döda.

Min fyraåring har fått veta att det är hans äldre bror som är begravd där. Han prövar olika idéer om vad det innebär att vara död. Man är inte riktigt inne i världen förrän man förstår att den kommer gå förlorad.

Min uppgift är att ha ett gott liv, inte att leva upp till andras förväntningar. Det lämnar jag kvar som en tanke för dagen.