Det är i dag 40 år sedan rymdfärjan Challenger exploderade med läraren Christa McAuliffe ombord, hon som skulle bli den första civila människan i rymden.

Ulf Danielsson skriver i DN om detta som har fått ny aktualitet i och med en kommande bemannad månfärd.

Att det kunde äga rum en första månlandning 1969 är förstås ett mirakel när man betänker att datorn på Apollo 11 klarade beräkningar i nivå med dagens tvättmaskiner. Men, som ChatGPT förklarar för mig: ”Månen nåddes inte tack vare kraftfulla datorer, utan tack vare extremt smarta ingenjörer.”

Olyckan på Challenger 1986 borde påminna oss om att riskerna med bemannade rymdfärder inte försvunnit bara för att en del resor varit framgångsrika. I dag framstår kanske mest som dumdristigt att försöka? Ulf Danielsson skriver:

Vetenskapligt finns det inget skäl alls att bemöda sig med några bemannade färder. Den sköra och klumpiga människan är mest till besvär. Det blir ju så mycket enklare och billigare om man förlitar sig på de alltmer kapabla robotarna, utrustade med artificiell intelligens, som dessutom inte behöver någon dyr returbiljett.

Hur det än är med den saken ska Artemis II fara iväg till månen i början av februari.

I dag är det också 27 år sedan min farmor dog, tack och lov inte i en rymdexplosion.

Som småbarnsförälder i behov av en inkomst skulle man kunna tycka att min frihet är mindre än förut, men jag känner det motsatta. Jag har mitt arbete, jag har gjort vad jag behöver göra. Så länge pengarna rullar in och jag gör det bästa för mitt barn är jag fullständigt fri. Det är som att ha vunnit på livets lotteri utan att riktigt ha greppat vad det innebär. Det är en märklig sits, det är det.

Note to self: Sänk farten ännu mer när idioten bakom blinkar med helljusen.