I kväll läser jag Anita Goldman som skildrar baksidorna med AI och ger mig dåligt samvete.

Under DN-rubriken ”Ska vi låta AI dricka upp jordens vatten?” beskriver Goldman de enorma resurser som AI-teknikens datacenter kräver. En AI-sökning förbrukar en hel flaska vatten och kräver tio gånger mer energi än en vanlig sökning. Idén om ett digitalt ”moln” är en chimär som döljer en lika smutsig som högst konkret verklighet.

Visst känner man igen det? Elbilarna som ska rädda oss från klimatkatastrofen kräver sällsynta mineraler, och naturligtvis ska utsatta människor med låga löner gräva fram dem. Enligt vad som liknar samma cyniska logik planeras ett trettiotal vattenslukande AI-datacenter i mexikanska Querétaro, en region som redan lider svårt av torka.

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv om det måste vara på det sättet. Måste varje innovation utmynna i exploatering? Måste varje steg framåt följas av två steg tillbaka?

Jag har sannerligen inte använt AI ansvarsfullt alla gånger. Ofta som nöje, ibland som tröst. Emellanåt som kreativ inspirationskälla. Jag borde kanske sluta med det.

Men jag skäms aldrig för hundra googlingar, så varför ska jag skämmas för tio frågor till ChatGPT? När blir en frågeställning orimlig, för att inte säga absurd? Goldmans inlägg beskriver problemen men ger inga förslag på lösningar.

Mycket tyder på att AI kommer revolutionera samhället och att den avstår från att använda det kommer att bli akterseglad av mer framsynta karaktärer, sådana som inte grubblar allt för mycket på värdet av en flaska vatten. Säkert finns det i den teoretiska världen en galant lösning som skulle tillåta oss att bruka AI-tjänsterna utan att förpesta livet för människor, djur och natur. Men finns intresset hos dem som sitter på pengarna och makten?

Vi ska värna vår planet men öka produktionen. Vi ska sluta att belasta jordklotet men helst bli fler och fler – vem ska annars ta hand om oss när vi blir gamla? Mänsklighetens röst har flera tungor, och förnuftets röst talar alltid sist.