Jag såg nyheten i mobilen om att Lindsey Vonn hade kraschat bara sekunder in i sitt första lopp.

Jag blev illa berörd av det. Jag hade ju hört att hon skulle tävla trots en hel del skador, och det är alltid otäckt när något slutar så illa som man vet att det kan göra.

Fler idrottare borde förmå sig att sluta när de är som bäst. Men den saken är svår att få in i en vinnarskalle, och många av dem råkar ju vara det.

Men flera grenar i vinter-OS framstår som rena självmordsuppdrag. Halsbrytande volter i höga backar och motorvägsfart i glashala rännor – man kunde tro att det var en filmatisering av en science fiction-novell från början av 1900-talet.

För egen del är jag tillräckligt äventyrlig när jag ger mig ut på mina löpturer i mörkret, ömsom i snö, ömsom på is. I kväll blev det lite för mycket av det senare. Å andra sidan var det bara någon enstaka minusgrad och inte fullt lika blåsigt som tidigare.

Jag har alltså nått upp i 90 minuters motion även den här veckan. Men den kommande veckan börjar med sömnbrist, så det jämnar väl ut sig.