Jag har nattat Loppan och ligger kvar i sängen för att skriva några rader på mobilen.

Jag tänker på att jag är förväntansfull och har börjat få ordning på saker. Det lossnar, så att säga.

På måndag ska jag be min chef – den äldre eller den yngre, oklart vem eftersom de jobbar parallellt – om 20 procent föräldraledighet framöver. Jag har dagar på lägstanivå att ta ut och behöver inte gå helt utan ersättning. Inte för att 180 kronor om dagen före skatt är mycket att hänga i granen, men alltid något. Oavsett vilket kommer det bli fantastiskt skönt att få lite mer tid till annat än arbetet. Jag förtjänar det efter de tre senaste slitiga åren. Jag hoppas att jag aldrig behöver återgå till heltid på den tjänsten över huvud taget.

Jag lyssnade på Amanda Romare i Söndagsintervjun, tyvärr bara med ett halvt öra eftersom andra halvan stördes av flåset från min mun och klafset av skor mot snö. Men hennes berättelse var vacker på sitt sätt och jag tänkte att vi alla kämpar med våra grejer. Att publicera en bok är en framgång men inte en väg mot lyckan. Att väcka debatt kan tära på kroppen, att stå i centrum har sitt pris. Jag skulle inte vilja betala det.

En tidig höstdag för tio år sedan hörde jag Karin Liungman sjunga ”Jag kommer tillbaka” på albumet Medvind. Jag förknippar den med de första veckorna på journalistutbildningen, en hoppfull tid i mitt liv. Det kan vara därför jag lyssnar på den nu igen, när jag i någon mening återvänder på det sätt som Liungman sjunger. Jag återvänder till något som var bättre, men med tio års erfarenheter i bagaget.

---

Dagens fråga från WordPress är vilken rubrik man skulle välja till sin självbiografi.

För mig finns det två alternativ: Strandsatt i startgroparna eller Påtår i skyttegraven.