Jag såg i kväll det senaste avsnittet av K Special som heter Dragspelsgraven i Älvdalen och handlar om myten att det ska finnas tusentals dragspel nedgrävda under en ICA-parkering där Hagström tidigare hade sin tillverkningsfabrik.

Historien som sådan är ganska rolig och man får ta dokumentären för vad den är. Men det stör mig en smula att upphovsmännen bygger vidare på en annan myt, nämligen att dragspelet som instrument i dag skulle anses ”töntigt” och vara nästintill bortglömt.

Under de år jag spelade dragspel på Kulturskolan i Malmö, från 90-talet och mer än ett decennium framåt, upplevde jag alltid att människor omkring mig var positiva och nyfikna när de hörde talas om det. En missuppfattning som många hade var väl möjligen att man bara kunde spela gammaldans på dragspel, när man i själva verket kan spela allt mellan himmel och jord.

Vilket många gör!

Dragspelet må ha haft sina glansdagar för hundra år sedan men bortglömt är det inte, lika lite som en fagott eller saxofon. Tar man en titt på exempelvis Karlssons Musik på Facebook märker man att massor av människor dagligdags vill testa, reparera, stämma och köpa dragspel – så nog lever traditionen vidare.