Jag såg i kväll den första delen av åtta om Palmemordet som SVT släpper i samband med 40-årsdagen av händelsen.

André Pops och Lars-Olof Lampers leder programmet. De gjorde ju även specialsändningen när åklagaren Petersson höll sin mindre lyckade presskonferens för sex år sedan.

Det här första avsnittet handlade bland annat om medierapporteringen timmarna efter mordet. Det visades klipp som åtminstone jag aldrig har sett förut, till exempel delar av en intervju med taxichauffören Anders som blev vittne till mordet när han hade stannat bilen vid ett trafikljus.

Folk var vältaliga på den tiden, som Anna konstaterade bredvid mig i soffan. Såväl militärchefer som chockade vittnen talade på ett sätt som ingen längre gör. Men den svenska språkutvecklingen är en allt för stor fråga att avhandla en sen kväll med mobilen i hand, känner jag.

Klippen som visades var av bra kvalitet, möjligen restaurerade, och även presskonferensen med Holmér som har visats tusentals gånger återgavs ur en annan kameravinkel än den vanliga. För mig som specialintresserad var det uppiggande, men den breda allmänheten är kanske trött på att höra talas om mordet över huvud taget.

De vettiga uppslagen har aldrig tillkommit genom polisarbete utan tack vare journalister och privatspanare. Någon gång per år dyker det upp nya uppgifter som väcker hoppet till liv, men trots all tid som så många människor har lagt ner på gåtan verkar det inte finnas något slutgiltigt svar. I dagsläget är en AI-genererad lösning den hetaste potatisen, om ytterligare ett decennium är det kanske något annat.

Jag återkommer nog till Palmemordet fler gånger inom kort. Men klockan är mycket och sängen kallar. Jag är trött trots helgens vila och misstänker att en släng av covid-virus bidrar till det.

Godnatt, jord.