Jag skrev några rader alldeles för mig själv i morse.

Det var som att gå in i ett avskilt rum för en stund. Jag längtar efter att få skriva i dagar och veckor på det obehindrade sätt som jag gjorde förut. Viljan finns, men tiden räcker inte till.

Om man skriver tillräckligt länge kommer det förr eller senare att uppdagas något som man själv inte visste, eller inte hade förstått. Sammanhangen klarnar och oredan viker undan för logiken.

Även det orimliga träder fram och står där på papperet som något att fundera över. I detta finns en tröst. Det lugnar själen.