Jag hämtade ett skrivbord hemma hos en kollega som har haft det hos sig ända sedan pandemin. Vi konstaterade att det är sex år sedan jag körde ut det till honom, fast det känns som ett par veckor sedan.

Nu ska han gå i pension och behöver inte skrivbordet längre. ”Jag hade nog kunnat jobba några år till”, säger han som ändå närmar sig sjuttio.

Jag inser att jag sällan är avundsjuk på människor utom sådana som verkar älska att jobba. Jag önskar innerligt att jag hittade en plats där jag kunde känna likadant.

Jag är ledsen i kväll därför att jag har gjort ett misstag på jobbet och inte kan rätta till det. Jag vill förklara för alla att jag har hamnat fel, att jag aldrig önskade mig de här uppgifterna och att jag bara vill komma på rätt köl igen.

Jag frågade chattboten om yrken där man har stor chans att göra nytta och liten risk att göra skada, och det bästa den föreslog var att skriva. Att lyckas med det är svårt, men kanske får blott de säga det som verkligen har försökt.

I kväll är jag för ledsen för att försöka.

Som förälder måste man hålla sig över vattenytan, med eller utan klump i magen. Jag tänkte det redan innan jag skaffade barn, och den sanningen står sig.

Jag gör störst nytta för andra om jag själv är lycklig.