Jag har funderat på att skaffa mig en personlig jobbcoach, men de flesta av dem tycks dedikerade för människor som sprudlar av självförtroende och bara vill få några goda råd på vägen mot nästa chefsbefattning.

Men chef vill jag inte bli, och i ärlighetens namn vill jag inte gå på någon jobbintervju heller. Jag vill bara få lov att vara den jag är och att någon annan söker jobben åt mig. Fast just det ska jag kanske inte skriva på mitt CV.

Jag köpte några pennor under semestern, för man ska ju unna sig saker ibland. Jag hade nämligen fått en anteckningsbok av min svärmor och tyckte att den förtjänade bläck av högsta kvalitet. Ända sedan pennorna landade i brevlådan har det kliat i mina fingrar efter att börja skriva, men det är så mycket annat som kommer emellan. Inte bara jobbet utan även bloggen, för att inte tala om dragspelet som tillsammans med pennorna och anteckningsboken kan vara det viktigaste jag äger.

Man anar att jag är i billig i drift.

Det leder tillbaka till frågan varför jag inte söker jobb, och till det givna svaret att jag är nöjd med den lön jag har.

Men för att bli fri från andlig nödtorft, och andra besvär man kan uppleva i en miljö som är bättre lämpad för andra än en själv, behöver jag i alla fall ta mig vidare. Och då behöver jag vara min egen bästa vän.

Förvånansvärt många människor är ovänner med sig själva. Se bara på mig: Jag plockade fram fredspipan för flera år sedan men har ett helvete att få överjaget att blossa loss. En dåres envishet och en ängels tålamod kan fälla avgörandet, men så långt i bearbetningen har jag ännu inte kommit.